Det är idiotiskt att bestämma sig för att gå från en ätstörning till en annan för att kunna få hjälp av sjukvården. Att bära på övervikt och sträva efter undervikt. Egentligen är det sjukvården som borde erbjuda hjälp för alla med ätstörningar oavsett om man har övervikt eller undervikt. Kanske kan jag vara modig och söka hjälp någonstans innan jag når min drömvikt.

Det är sjukt. Mitt liv. Jag är inte säker på om det ens funkar för min kropp att gå ner så många kg som behövs. Förhoppningsvis kan jag någonstans på vägen mellan övervikt och undervikt våga söka hjälp. Jag har gått i behandling. Men det kändes som det var fel behandling. Finns inte så många som tar emot patienter med min typ av problem. Det är därför jag vill gå ner i vikt för det känns som att man skulle få bättre hjälp då.  Det kan hända att jag har fel. Men det är så jag tänker. Men som sagt en del av mig tänker att om jag var normalviktig skulle jag också kunna få hjälp. 

Suck!

2014

Delmål 1: 95 kg

Delmål 2: 85 kg

Delmål 3: 75 kg

Delmål 4: 70 kg

2015

Delmål 1: 65 kg

Delmål 2: 55 kg

Delmål 3: 45 kg

Delmål 4: 40 kg

Drömvikt: 37 kg (Då kan jag få bättre hjälp än för den ätstörning jag har nu)

Jag har bestämt mig. Och det har jag gjort mitt i natten. Jag kan inte sova. Jag tänker bara på hur jag ska bli tunn som luft. Det är jobbigt att tänka på det jämt och ständigt. Jag är tjock. Tjock på riktigt. Men har gått ner i vikt. Jag närmar mig tvåsiffrigt. Det ger mig en otrolig kick. Jag har länge funderat på om jag inte skulle kunna få bättre vård om jag var tunn.

Mitt första steg är att komma ner till 90 kg. Det ska gå snabbt. Jag vill tillägga att jag inte svälter. Jag äter.